Why not ? Why?

Är så arg!! Livet är så orättvist...
Varför varför varför händer så hemska saker?
Jag vet att du min vän, är på ett bättre ställe nu..
Du flyger med änglarna, kanske sitter på ett moln och tittar ner på oss, eller så är det du som är den starka stjärnan på himlen...

Men jag är egoist.
Jag vill ha dig kvar här på jorden..
För dina barns skull, för din familjs skull, och för oss, dina vänner...
Vi kanske inte pratade så ofta som man skulle vilja, träffades inte så ofta som jag kunde önska.
Men det kändes inte som vi behövde prata alltid.
När vi träffades var det som vi setts igår.

Ullis min Ullis... Ingen kan nånsin fylla upp hålet du lämnat..
Och jag vill inte heller att någon ska göra det.
Det ska jag fylla med minnen av våra upptåg, de stunder av glädje och sorg som vi delat.
Alla galenskaper som bara kunde hända med dig.

Jag borde ha varit förberedd.
Men kan man någonsin förbereda sig på något sånt här?
Jag lovade ju att komma o hälsa på dig..
Men jag hann inte. Det grämer mig mest.
Att livet kom emellan. Trasiga bilar och sjukdomar.
Jag ville inte komma när jag var sjuk, för jag visste ju hur känslig du var.
Idag känns det som att jag borde ha kommit ändå.
Det hade ju inte spelat nån roll...
Jag är iaf glad att vi hann prata i telefon.

Men du, min vän...
Vi ses igen.
När dagen är kommen....
Då ska vi spela de andra ett spratt, busa runt bland molnen o kanske ha party med Sankte Per..
Eller hur?
Men tills dess ska jag ta dagen som den kommer, försöka att inte oroa mig för sånt som "kanske" händer och göra det bästa av mitt liv.

Än rinner tårarna varje gång jag tänker på dig, men det kommer en dag, då jag kan acceptera livets orättvisor och tänka på dig och prata om dig med ett leende på läpparna.
Bara för att det är så jag vill minnas dig....

Saknar dig så min vän....