Why not ? Why?

På tal om...

Jag har en väninna som jag lärde känna när jag var på smärthanteringskurs för ett par år sedan.
Hon lyser i mitt liv som den starkaste stjärna, vi kanske inte pratar med varandra så ofta,
men hon finns med mig i tanken och jag vet att hon kommer skina upp min tillvaro
om jag någon gång behöver det. Idag har hon inspirerat mig till att skriva.

Hon har en värksjukdom, precis som jag.
Hon har också fått beskedet att det inte går att göra någonting mer,
vi är obotliga och kommer aldrig mer att kunna se framtiden
med annat än en osäkerhet för vad som komma skall.
Vi kan aldrig planera fjällvandringar eller weekendresor till spännande städer.
Vi kan aldrig hoppas på att få världens mest intressanta arbete.
Vi kommer aldrig att kunna sätta upp mål för framtiden som är annat än kortsiktiga.
Just därför att vi aldrig vet hur vår morgondag ser ut.

Vi vet inte hur vi kommer att må om en månad, än mindre om ett år eller två.
Vi kan aldrig garantera att vi verkligen kommer ur sängen i övermorgon.
Det är en del av den sjukdomsbild vi alla drabbas av som lider av kronisk värk.
Det spelar heller ingen roll vad som från första början drabbade oss,
det har ingen betydelse om det har kommit mer eller mindre smygande eller om vi varit med om en bilolycka. Smärtan är gemensam för oss alla.
Följderna blir desamma.
Vi förlorar kontrollen över våra liv.
Det är inte längre vi som bestämmer hur vi vill att vårt liv ska se ut.
Det är smärtan som drar upp reglerna och ser till att åtminstone ett par gånger varje månad fälla oss
så vi aldrig någonsin vågar tro att vi kan återta kontrollen över vår vardag.

Jag vågar säga att jag har funnit en väg genom eländet som fungerar,
men det är ingen lätt väg jag vandrat för att få tillräckligt mycket erfarenhet
av min egen smärta för att finna vägar till att kunna skapa ett gott liv trots att jag har en värksjukdom.
Det har betytt oändligt många uppoffringar,
jag vågar påstå att jag numera är en helt annan människa än jag var innan jag blev sjuk.
Att få besked om att man aldrig mer kommer att bli frisk är en omtumlande upplevelse.
Vår framtid rycks bort.
Vi står förvirrade och sorgsna kvar med en lista av saker
som vi vet att vi aldrig kommer att kunna göra igen.
Då känns det faktiskt som om livet tar slut.

Jag var bara 30 år när jag fick besked att jag aldrig mer skulle bli frisk,
jag hade inte ens kommit så långt att jag visste vad jag ville bli när jag blir stor.
Det beskedet träffade mig som en slägga i magen,
jag skulle aldrig få göra karriär och bli "stor".
Jag var förbrukad på arbetsmarknaden innan jag ens hade börjat.
Jag åkte ner i ett stort hål,
jag var förtvivlad och framför allt förbannad på livet
som inte gav mig en bättre chans att leva än en oändlig rad av dagar fyllda med smärta och oförmåga.
Oförmåga är ett ord jag verkligen inte gillar.
Det är bara en lista på saker som vi inte kan göra längre.

Jag började med att stånga mig blodig för att få allt i min omgivning anpassat efter hur jag mådde,
det var enkelt att föreställa sig att om jag byggde om köket
så skulle jag kunna göra exakt samma saker som jag gjorde innan jag blev sjuk.
Köket är inte ombyggt, jag har slutat stånga mig blodig.
Jag har ändrat mig själv istället för resten av världen.

Det viktigaste när man blir sjuk är att man tillåter sig själv att vara ledsen för det.
Vi har faktiskt rätt att vara skitförbannade för det är jävligt orättvist.
Det är ingenting som någon hurtig allmänläkare på vårdcentralen kommer att kunna trolla bort
med äckelpositiva råd och remisser till sjukgymnasten.
Vi måste få sörja det vi förlorat för att kunna ersätta det.
Man måste bli färdig med det, annars kommer man inte vidare.

Det svåra är att hålla ilskan i lagom portion,
den har en tendens till att ta över tillvaron och till sist blir man en riktigt gnällkärring.
Det är då människor i vår omgivning tycker det är bättre att ta till reträtt.
Det gäller att finna en liten, men hårfin balans mellan:
"Jag måste försöka se positivt på att jag iallafall lever -
jag är så jävla arg så jag tycker hela världen kan dra åt helvete!"
Man kan inte vara arg hela tiden, man kan inte gnälla hela tiden.
MEN... vi måste få tala om hur det är.
Vi måste få beklaga oss när det är en riktig skitdag och man inte fått sova ordentligt på flera veckor. 
Vi måste fortfarande få ta utrymme i livet.
Vissa dagar får man vara en gnällkärring.
Det kan vi nog bjuda på också.
Det känns nämligen inte som om man ska explodera,
om man får tala om för någon att man mår skit.

Vad har jag gjort då för att finna en väg genom eländet?
Jag gav upp det jag hade,
jag slutade till sist sörja allt jag förlorat och råkade snubbla över nya saker att bygga upp en tillvaro kring.
Det var inte enkelt och jag skulle definitivt inte vilja göra om det.
Jag önskar heller ingen detsamma, ingen förtjänar ett sånt öde.
Det är att förlora ett liv, jag var till sist tvungen att lämna allt bakom mig och börja om.
Det var ingen bra väg att gå,
men jag fann tillbaka till det som var viktigast i min tillvaro och det var min familj.
Jag fick en ny chans att leva nära dem som betyder mest för mig,
men det var så nära att jag slarvade bort dem.
Jag var så långt nere i min egen förtvivlan att jag tappade bort det viktigaste i livet.

Samtidigt behövde jag en omstart.
Jag kunde inte längre leva i den tillvaro jag hade haft.
Jag var tvungen bygga upp en ny.
Jag har inte slutat vara sjuk,
men jag känner inte längre att jag faller ner mot avgrunden varje dag.
Jag har lärt mig tycka om mig själv igen,
även om jag inte är den jag trodde jag skulle bli.
Jag är inte stålmorsan och jag orkar inte spela fotboll med mina barn,
men jag är en jävel på att läsa saga!

Jag vågade ge mig på någonting jag aldrig trodde att jag skulle göra.
Jag sökte in på en folkhögskola, en linje med konstintiktning.
Någon annan som sökt nya vägar till ett gott liv
inspirerade mig att se utanför mina egna livsramar och visade mig en glimt av vad som fanns där utanför.
Det var det sista jag hade tänkt mig, studera.
Nu sitter jag här och har snart gått två år i skolan,
nästa termin hoppas jag få gå på universitetet.

Som någon sa till mig "det fanns mer i det skafferiet än du trodde."
Jo, det fanns en helt annan människa i det skafferiet,
men det tog fem år för mig att finna den människan.
Jag gillar henne.
Hon är lite lagom lat,
det gör inget om hon inte byter gardiner mer än jul och midsommar.
Det gör heller inget om hon somnar frampå eftermiddagen,
då orkar hon mer innan den dagen är slut.
Hon är lagom med sig själv,
hon har slutat ställa såna omänskliga krav på sig själv.
Hon försöker vara glad varje dag,
även om vissa dagar är tuffare än andra.
Den absolut största skillnaden är ändå att hon börjat berömma sig själv.
Jo, jag gillar den människan bättre än den gamla.

Trots att hon egentligen är förbrukad.

Nu kan man tycka att jag låter självgod,
men det är jag inte.
Jag har inga svar på hur någon annan ska uppnå någonting.
Jag tror att man måste finna den vägen själv,
men det är bra att veta att andra gjort det.
För min del var det mest en slump
att jag råkade snubbla över någonting som jag verkligen gillade att göra. 
Mina studier.
Det visar bara att man har mer i sitt skafferi än man tror. 
Hur jag förändrat min vardag för att må så bra som jag kan göra,
det är min egen förtjänst.
Fast inte är den föresatsen alltid så målinriktad. 

Jag slutade försöka prestera
och upptäckte att jag därför klarar av att göra sånt jag inte orkat tidigare.
Jag hushåller med mig själv som man gör med sin ekonomi.
Stora utgifter idag - snåla imorgon.
Vi behöver inte vara så hårda mot oss själva,
det lilla man gör är också en prestation.
Räkna det du åstadkommer
istället för att räkna det du inte åstadkommit.
Svårt, men fullt genomförbart.
Jag fixade det,
jag saknar självdisciplin och önskar verkligen att någon kunde sparka mig arslet ibland.
Men jag fixade det.

Varje dag måste innehålla en bra sak,
en sak man känner att man gjort bra eller tillåtit sig själv att göra.
Det är en början. // Fia.K

Åter jag själv.
Fia är min Idol.
Jag vill bli som Fia när jag blir stor =)
Inte bry mig så mkt om vad "folk" tycker och tänker.
Ta hand om mig själv och mina barn.
Ok, jag klarar inte av av putsa mina fönster själv.
So what. Jag får väl betala nån annan.
Jag vill bli lika stark som Fia =)
Hon e näääästan som Pippi ;))

Men, det blir bättre för varje dag.
Även om det inte alltid verkar så.
Jag har haft en j-a skitperiod nu,
haft ont, varit förkyld mm.
Och jo, då GNÄLLER jag.
Blir helt asocial. Muttrar, låser dörren o skiter i telefonjäkeln.

Att prata med Fia ger mig en kick.
För hon VET hur jag mår =)